Idag har jag sett "Australia", och måste säga att jag tyckte den var helt underbar. Sen att Hugh Jackman är en riktig läckerbit att titta på gör ju inte saken värre. Jag kom på mig själv att sitta och snyfta flera gånger under filmen, men som Ingela brukar säga så är jag en riktig mukis.

Jag tycker iallafall att filmen var superbra! Se den!

 Jaaausa!

Hednäs, ett av mina smultronställen 

 Niro leker på flotten, sliter i lite sjögräs

 Han älskar att bada så fort han får chansen

 Niro följde med Emma ut på sjön då hon rodde iväg.

En bonde i byn har sånna här mysiga kossor. Vi körde förbi och då stod dom precis vid vägen. Fast då jag drog fram kameran så hade jag inget batteri!!! Åkte tillbaka senare på kvällen, men då stod dom längre bort och vi var tvungna att smyga oss på dem. En av dem stod och frustade då vi kom närmare, så vi vågade inte nå längre. Så jag har använt fullt zoom och var lite skakig på handen :) 

 Ganska gullig!

 Niro verkar tycka det var skönt att komma hem igår. Han bara sov och sov. Det är härligt i stugan, där han får springa hur mycket han vill hur länge han vill, men uppenbarligen så är det ganska jobbigt :)

 Varje gång jag gick förbi sovrummet så låg han i den ena konstiga ställningen efter den andra. Men den här är ju en ganska klassisk sovställning. Ser ju kanske inte så bekvämt ut...

Själv sov jag nog 2,5 timme då vi kom hem från skellefteå. Trött!

Ett hus, som ligger i Hedfors. Samma by där mormors stuga finns. Där grusvägen slutar, där börjar mitt paradis. Här skulle jag vilja bo!!! Dom som äger stället är nästan aldrig där, utan dom är dit och klipper gräset å åker sen typ. Det står och förfaller, utan att någon bryr sig nämnvärt. Hade jag råd, fick till ett lån på banken så skulle jag köpa det utan att fundera. Fast kan tänka mig att stället behöver MYCKET jobb för att kunna bebos året runt, och det kräver mycket pengar och kunskap. Sånt som jag inte har.

Till höger i bild kan ni skymta gårdens egen sjö, och bakom sjön porlar bäcken. Stället är sista huset på vägen, och bakom finns milsvis med skog.

I love it, I love it, I love it!!

Tänk om jag hade råd...

Det var vad som väntade mig i Bloglovin då jag kom hem idag. Jäklar vad folk har bloggat i helgen.

 Då jag hade så mycket att läsa så orkade jag inte kommentera och gratulera hos någon/alla.

Det är flera av mina vänner som varit ute och tävlat och ställt ut i helgen, och jag vill ge er alla ett STORT grattis till era framgångar! Så himla roligt! Superduktiga är ni!

Själv orkar jag inte skriva så mycket mer ikväll, ska försöka blogga imorgon om vad jag sysslat med i helgen.

På återseende!

Jodå nog kan han spåra lilleman. Men hur han gör det sen är en annan femma. Hitta spåret är inget problem, han går noga och fint med nosen i backen i början (ca 20 meter), ett sansat bra och bestämt tempo. Men sen börjar han vinda, och går med hög nos nästan hela spåret. Jag kände igen mig rätt bra där jag gått spåret, och såg att även om han håller nosen högt så går han gode precis i spårkärnan. Han hittade alla utom 2 apporter. En gick han över, men jag bromsade in honom så han vände tillbaka och plockade den. Den andra letade han och det syntes tydligt att han hade den i nosen. Men han sket i den och gick ändå vidare. Då blev jag också envis och propsade på att han skulle plocka upp den.

Så varför går han med så OTROLIGT hög nos. Alltså det är inte ens så att det är precis ovanför blåbärsriset, utan det är OVANFÖR hans egen manke i höjd. Han går med ett fint och bra tempo, bestämt och ganska precis utmed/i spårkärnan (med nån avstickare nångång).

Beror det på orutin?

För kort liggtid? (ca 1 timme den här gången)

Vittrar han in snitslarna som jag hängt så högt upp jag kan?

Han gjorde ganska likadant på både mitt och Ingelas spår...

Hjälp? Någon? Idéer?

Det kanske är en blandning av all of the above? Ska ut och spåra snart igen, å då ska jag låta det ligga lite längre, sen inte använda en enda snitsel. För att pröva liksom. Han har faktiskt markerat 2 snitslar förut. En gång då jag gått ut spåret, och en gång av en annan som hade hängt snitseln alldeles för lågt. Men det var förra året.

Ju mer jag skriver desto mer säker blir jag att det är en blandning på att han vindar in snitslarna och att det är dålig rutin och erfarenhet! Allt är så klart mitt fel, inte hans...

Jaja, på't igen bara!

Nu åker vi till stugan iallafall, men där vill jag nog inte spåra. Det finns visst en jäkla massa huggormar i skogarna där. Får se hur jag gör, kanske prövar på ett ängsspår. Där kan jag ju iallafall inte använda några snitslar.

Håll tummarna för Niro på söndag, då ska han ut och vänstervarva för första gången i år :)

 Följ min blogg

I love bloglovin!

Nu jäklar får det vara nog med latarfasonerna på mig! Ikväll ska jag banne mig ta Niro ut i skogen så stackarn får spåra. Jag skäms å det grövsta då jag tänker på min egna lathet då jag inte har orkat åka ut med honom... AJABAJJA Camilla, skärpning! Han har inte fått spåra på hela sommaren! Han älskar det ju, då jag tagit med mig apportpinnarna och några snitslar och travar iväg från bilen så sitter han och SKRIKER som en stucken gris. Det låter verkligen som om han håller på att plågas i bitar där han sitter kvar, instängd i bilen. Det är en av de få gånger han ger ifrån sig några ljud... Ibland har jag hört honom hela spåret jag gått ut. Lillprinsen som blir ledsen då han får sitta i bilen medans jag vandrar omkring i skogen.

MOT SHERWOODSKOGEN

(Eller åtminstone pitholmsheden)