Den här sommaren har jag jobbat 7 helger. Känns ganska trist faktiskt. Inte för att jag är någon partyprinsessa å vill ut varje helg, utan mer för att jag saknar att åka ut på klubben på helgerna och träna hund och umgås.

Men snart är sommaren slut! Så skönt! Och med sommarens slut kommer jobbstarten på nya jobbet. Jag längtar! Ska bli så spännande att börja med något nytt. Jag kommer sakna några av kollegorna här på hotellet, det är då säkert. Men vissa saker kommer jag inte sakna, och vändskiften är en av de grejerna! Fy fan för det.

Jag har inte så mycket annat att berätta. Inga nya bilder. Kameran följer med mindre och mindre. Tror det hänger på att jag inte har någon inspiration att sitta vid datorn och redigera bilderna, å då blir det att jag inte ens tar med mig kameran ut.

Fast jag har en foto-idé. Jag behöver bara en "modell", någon som är villig att klä upp/ut sig, sminka sig lite väl mycket och posa och klättra lite som jag vill och kräver. Tänker mig något i ett träd, så personen kan behöva vara villig att klättra i ett träd. Någon som känner sig manad och villig? Jag kan inte garantera några häftiga bilder, men jag vill iallafall testa.

Att uppdatera er på läget på Niro & följetången om hans tassar. Det är ju ett bra tag sen jag skrev något överhuvudtaget om det. Om det är någon ny läsare som inte är bekant med vad jag snackar om så kommer här en (gode så lång) sammanfattning.

När Niro var ca 6 månader gammal började han halta från och till, då och då. Inte mycket, bara precis så man såg det. Vi åkte in och röntgade hans tassar och hittade en sesamoidfraktur på en tå. Sesamoiderna är små små brosk som sitter som skydd för senorna i tassarna, och det är ganska vanligt att storväxta hundraser som växer fort och blir tunga får skador på dessa små ben. Vissa hundar märker man inte det inte ens på utan det läker av sig själv. Men vissa får stora problem med detta, och Niro är en av dem.

Efter många veterinärbesök så upptäcktes fler och fler skador på sesamoiderna. Totalt har han haft "förändringar" på 5 av 8 tår fram. Av de 5 har det varit 2 som har varit brutna/krossade och de är yttertårna i varje tass. Niro har alltid haft väldigt spretiga tassar och det kan ha en liten del i varför hans tår har varit så utsatta. Dessutom var han ju som en liten nallebjörn (grov benstomme och rulltig). Har alltid hållt honom så tunn som jag kunnat, men ändå har han ju som alltid varit "grov".

Jaja, hur som helst så har han gått på rimadyl, metacam & previcox. Men inget har fått bort hans hälta. Han fick i 6-7 månader gå i koppel, korta rastningsrundor och bara hållas allmänt still. Som tur var så har han alltid varit lugn och tillfreds med livet som det var, och han har aldrig blivit jobbig och börjat klättra på väggarna av för lite aktivering.

Han har fått vattenträna i 2-3 månader för att han skulle få bygga muskler utan att belasta de onda tårna vilket jag tycker har varit suveränt. Ca 1-2 gånger i veckan. När vi hade passerat 6 månader utan något långvarigt resultat så fick han 1:a omgången kortison-injektioner i tassarna. Efter ca 1 vecka slutade han halta och var haltfri ungefär 5-7 dagar tills han började om. Då kunde vi tyvärr inte ge honom mer kortison direkt pga av det helt enkelt inte ryms mer kortison i lederna. Under alla de här månaderna av hälta från och till så har han ju gått och snedbelastat kroppen, vilket fick till åtföljd av att armbågarna också började spöka. Då han inte blev bättre av kortisonet i tassarna i alla 5 tårna så trodde min veterinär att 2 saker bidrog = dels att kanske inte alla tår fått rätt mängd kortison + att han kanske hade ondare i armbågarna än vi trott. Så vi bokade att ge honom en omgång till i tårna + att även behandla armbågarna. Sagt och gjort, den 19 maj sprutades han överallt kändes det som + att han under 4 veckors tid i samband med det fick ett långtidsverkande smärt- & antiinflamatoriskt medel i en spruta i nacken. Kommer just nu inte ihåg vad det hette (Cartophen kanske eller nåt något liknande?!?)

Efter den behandlingen hölls han så stilla jag bara kunde, och efter ca 5-7 dagar så var han HELT haltfri. För första gången på en evighet kändes det som. Samtidigt som jag var väldigt hoppfull och glad, så hade jag den där gnagande otäcka känslan om att det inte alls skulle gå vägen. Ju längre han höll sig haltfri desto mer ångest fick jag, för jag trodde att SNART börjar han om att halta. Men jag har sakta men säkert släppt den ångesten och nu är jag mer hoppfull än jag någonsin har varit. Han är pigg och glad, till och med galen emellanåt. Han har inte haltat en dag sen dess. Ibland har jag sett någon spökrörelse då jag trott att han haltat, men det är försvunnet nästa gång jag kikar på honom.

Ibland känner jag mig helt skadad då jag granskar alla Niros rörelser, och kan ibland komma på mig själv med att leta fel på hans steg. Nu har det gått 2 månader och jag är så himla glad över att kunna ha honom lös, vi kan gå i skogen på ojämt underlag, spåra, träna lydnad som vi vill osv.

Niro är en helt fantastiskt rottweiler, han har alla rätt i sitt psyke, alltid vänlig och villig att hitta på saker. Även om han haft en väldigt stillavarande uppväxt och inte fått busa med och hälsa på andra hundar så är han alltid vänligt inställd till alla han möter. Inget mutter och bara trevliga miner. Jag är så glad att han blev min, även om hans fysik inte varit den bästa. Det allra bästa är ju ändå att han blev röntgad HD A, ED 0 (gamla AD UA). Så hans tassproblem har inte gett några följdskador som det annars lätt hade kunnat göra. Det känns otroligt bra, en sak mindre att oroa matte-hjärtat med.

I veckan kom våran veterinär tillbaka från semestern, så jag ska ringa och se om han vill ha in oss på ett återbesök. Tror det skulle vara bra att röntga honom och se hur tassarna ser ut invändigt. Om det har läkt ihop eller om det bara är kortison-injektionerna som fortfarande gör att han är hältfri.

Som jag nämde tidigare så hade Niro väldigt spretiga tår. Det var många som uppmärksammade det, och samma människor kan nu kommentera att hans tassar ser mycket mer slutna ut. Inte lika plattfot, utan mer "kompakt" eller hur jag ska säga. Jag tycker mig också se en sån förändring, vilket ju vore det ultimata.

Jag fortsätter att sakta utöka hans motion, jag försöker att simma med honom varannan dag, och nu har vi även prövat på att ha honom på släp efter rodd-båten. Han simmade lugnt och fint medans jag satt bak å hade honom i lina å pappa rodde. Det kommer vi fortsätta med så länge vattnet är någorlunda ljummet ;) Eftersom han varit så still så länge har han ju kassa muskler, men jag tycker det går framåt på den punkten. Vill inte jäkta fram det bara.

Så, det var en liten uppdatering om tass-läget. Jag har säkert glömt en jäkla massa! Jag är glad över all den stöttning, hjälp och tips jag fått av vänner & familj. Sen har jag en väldigt engagerad uppfödare som hjälper allt hon kan på telefon osv. Vi har ju ett ganska långt avstånd (ca 90 mil) så telefon är ett bra kommunikationsmedel ;)

Nu, pussas med min hjärteprins på 4 ben, och sen SOVA!

Klubbmästerskapet var riktigt roligt! Vi kom på första plats bakifrån, men vi hade ändå superkul. Roliga "grenar" som korvapportering, kryp genom tunnel (av förare + hund) hinderbana med en galge mellan knäna och en gaffel i munnen med en korvskiva på änden, uppletande med konstiga föremål å platssittning på stol för hunden å föraren liggande under.

Jag hade själv inte tid att fota, så jag har helt ärligt snott bilder från Carro !

På Fredag gäller det! Då är det klubbmästerskap på klubben, å vårat lag är anmält! Jag tror det blir superskoj! Roliga tävlingar, skojjiga människor och som avslutning grillning å samkväm. Jag ska bara jobba 2 dagar först, sen är det dags att sopa mattan med de andra lagen.

Visst kommer DU och tävlar eller hejjar på? Det är nog inte försent att anmäla ett lag än! Kom igen, the more the merrier eller hur det nu heter.

Det ligger där och gnager.. Samvetet. Jag har massor med bilder som bara ligger och väntar på att bli redigerade men det tar emot. Det som jag prioriterar är lägerbilderna sen i maj(!!!!) som slutdelen med porträtten inte är klara. Jag blir irriterad på mig själv då jag inte orkar ta tag i det, det är ju bara en bråkdel av bilderna kvar då jag tänker på hur många hundratals bilder jag redan har avklarat... Men det är som dom där sista bilderna som är jobbigast. Sen har jag uppdaterat till Photoshop CS4, som jag inte är så bekant med och då tar det längre tid och jag tappar flytet. IRRI IRRI IRRI är vad jag blir på mig själv. Vet ju att det är folk som väntar och som gärna vill se alla bilderna.

Men kanske blir det regn snart, då kanske jag ids sitta vid datorn en längre stund. Jag har slutat att ta med mig kamerna då jag är ute, för jag ids inte ens tänka p att jag måste ladda ur bilderna till datorn och sätta mig ner och redigera och gå igenom...

Skämmes Camilla!!

Jag var på anställningsintervju i måndags. Det kändes jättebra, och slutade med att de hälsade mig välkommen till gänget. Den 25/8 börjar jag, då ska vi till att börja med skriva papper osv.

Jobbet är en receptionstjänst på Studio Acusticum. De har många idéer på att förändra och förbättra receptionen och möjligheterna är väldigt stora. De berättade om vad Acusticum är och gör, ni som inte är från Piteå kan läsa mer på www.studioacusticum.com

Jag känner mig SÅ taggad att börja på något nytt. Utvecklas, ansvara, lära! Jag är redo för en förändring. Ska bli riktigt spännande och roligt. Å bara fördelarna att veta vad jag ska göra, få rutiner och lite struktur på livet igen. Jag är nog en sån som mår bra av lite rutiner, speciellt morgonrutiner så jag påbörjar dagen på ett bra sätt.

Det kommer bli en spännande höst! Jag längtar!

Ursäkta min kanske otrevliga ton... Men jag är sjukt irriterad just nu. Eller, irriterad är kanske fel ord. Jag mår iallafall dåligt då jag ser alla hundar som kånkar omkring på alldeles för många kilon. Stackars, stackars hundar. Fatta vilken skada deras kroppar tar, lederna och hjärtat bland annat. Om man säger så, så vet jag ju själv hur det känns. Går ju själv omkring och bär på ALLDELES för mycket och visst fan är det tungt...

Men hundarna har ju liksom inget val. De är ju programmerade att äta allt som bjuds, det handlar om överlevnad. De vet inte när nästa mål mat kommer, de kan inte heller välja vilken mat de ska stoppa i sig och de tänker inte heller på vilket fett % som maten deras inhåller. De tar en fet korvbit om det bjuds, de äter glatt upp matrester som de bjuds på. Ansvaret för hur DIN hund mår och ser ut är upp till dig som ägare. DU bestämmer hur mycket din hund ska väga, du väljer i vilken kondition hunden ska vara i. DU väljer EXAKT vad hunden får äta och hur mycket...

Senast idag såg jag en labrador som knappt kunde gå för att den var alldeles för fet. Stackars hund. Å i den här värmen skulle det vara nog jobbigt utan de där extrakilona. Inte har den själv valt att se ut så...

NÄ, skärpning hundägare! Ta ett beslut på vilken livskvalité eran hund ska ha, hur ni vill att den ska må. Dra ner på maten eller byt foder, ut och motionera hundstackaren. Nu är det ju suveränt väder för att fara och simma med hunden, dra på er baddräkt och släng er ut tillsammans.

HUR JÄVLA SVÅRT KAN DET VA?

Jag har själv en hund som LÄTT skulle kunna lägga på sig 10 kg om jag tillät det. Han äter ALLT han blir serverad och suger åt sig varje uns av näring i det. Men han väger drygt 37 kg, är smidig och lätt. Han är en hane med gode så grov benstomme och jag tror att många (speciellt rottis-folk) tycker att han är alldeles för mager. Jag tycker han är perfekt. Tyvärr vet jag många många rottisar (både tikar & hanar) som är flera cm lägre än honom, med nättare benstomme men som ändå väger ca 5-15 kg mer än honom...

SORRY, hoppas ingen tar illa vid sig. Kände bara att jag var tvungen få det ur mitt system. Detta gäller inte bara rottisar såklart, utan problemet finns hos alla hundraser både ren- och blandraser.

Så, nu är det gjort!

För övrigt har det varit en FANTASTISK måndag!