Att uppdatera er på läget på Niro & följetången om hans tassar. Det är ju ett bra tag sen jag skrev något överhuvudtaget om det. Om det är någon ny läsare som inte är bekant med vad jag snackar om så kommer här en (gode så lång) sammanfattning.

När Niro var ca 6 månader gammal började han halta från och till, då och då. Inte mycket, bara precis så man såg det. Vi åkte in och röntgade hans tassar och hittade en sesamoidfraktur på en tå. Sesamoiderna är små små brosk som sitter som skydd för senorna i tassarna, och det är ganska vanligt att storväxta hundraser som växer fort och blir tunga får skador på dessa små ben. Vissa hundar märker man inte det inte ens på utan det läker av sig själv. Men vissa får stora problem med detta, och Niro är en av dem.

Efter många veterinärbesök så upptäcktes fler och fler skador på sesamoiderna. Totalt har han haft "förändringar" på 5 av 8 tår fram. Av de 5 har det varit 2 som har varit brutna/krossade och de är yttertårna i varje tass. Niro har alltid haft väldigt spretiga tassar och det kan ha en liten del i varför hans tår har varit så utsatta. Dessutom var han ju som en liten nallebjörn (grov benstomme och rulltig). Har alltid hållt honom så tunn som jag kunnat, men ändå har han ju som alltid varit "grov".

Jaja, hur som helst så har han gått på rimadyl, metacam & previcox. Men inget har fått bort hans hälta. Han fick i 6-7 månader gå i koppel, korta rastningsrundor och bara hållas allmänt still. Som tur var så har han alltid varit lugn och tillfreds med livet som det var, och han har aldrig blivit jobbig och börjat klättra på väggarna av för lite aktivering.

Han har fått vattenträna i 2-3 månader för att han skulle få bygga muskler utan att belasta de onda tårna vilket jag tycker har varit suveränt. Ca 1-2 gånger i veckan. När vi hade passerat 6 månader utan något långvarigt resultat så fick han 1:a omgången kortison-injektioner i tassarna. Efter ca 1 vecka slutade han halta och var haltfri ungefär 5-7 dagar tills han började om. Då kunde vi tyvärr inte ge honom mer kortison direkt pga av det helt enkelt inte ryms mer kortison i lederna. Under alla de här månaderna av hälta från och till så har han ju gått och snedbelastat kroppen, vilket fick till åtföljd av att armbågarna också började spöka. Då han inte blev bättre av kortisonet i tassarna i alla 5 tårna så trodde min veterinär att 2 saker bidrog = dels att kanske inte alla tår fått rätt mängd kortison + att han kanske hade ondare i armbågarna än vi trott. Så vi bokade att ge honom en omgång till i tårna + att även behandla armbågarna. Sagt och gjort, den 19 maj sprutades han överallt kändes det som + att han under 4 veckors tid i samband med det fick ett långtidsverkande smärt- & antiinflamatoriskt medel i en spruta i nacken. Kommer just nu inte ihåg vad det hette (Cartophen kanske eller nåt något liknande?!?)

Efter den behandlingen hölls han så stilla jag bara kunde, och efter ca 5-7 dagar så var han HELT haltfri. För första gången på en evighet kändes det som. Samtidigt som jag var väldigt hoppfull och glad, så hade jag den där gnagande otäcka känslan om att det inte alls skulle gå vägen. Ju längre han höll sig haltfri desto mer ångest fick jag, för jag trodde att SNART börjar han om att halta. Men jag har sakta men säkert släppt den ångesten och nu är jag mer hoppfull än jag någonsin har varit. Han är pigg och glad, till och med galen emellanåt. Han har inte haltat en dag sen dess. Ibland har jag sett någon spökrörelse då jag trott att han haltat, men det är försvunnet nästa gång jag kikar på honom.

Ibland känner jag mig helt skadad då jag granskar alla Niros rörelser, och kan ibland komma på mig själv med att leta fel på hans steg. Nu har det gått 2 månader och jag är så himla glad över att kunna ha honom lös, vi kan gå i skogen på ojämt underlag, spåra, träna lydnad som vi vill osv.

Niro är en helt fantastiskt rottweiler, han har alla rätt i sitt psyke, alltid vänlig och villig att hitta på saker. Även om han haft en väldigt stillavarande uppväxt och inte fått busa med och hälsa på andra hundar så är han alltid vänligt inställd till alla han möter. Inget mutter och bara trevliga miner. Jag är så glad att han blev min, även om hans fysik inte varit den bästa. Det allra bästa är ju ändå att han blev röntgad HD A, ED 0 (gamla AD UA). Så hans tassproblem har inte gett några följdskador som det annars lätt hade kunnat göra. Det känns otroligt bra, en sak mindre att oroa matte-hjärtat med.

I veckan kom våran veterinär tillbaka från semestern, så jag ska ringa och se om han vill ha in oss på ett återbesök. Tror det skulle vara bra att röntga honom och se hur tassarna ser ut invändigt. Om det har läkt ihop eller om det bara är kortison-injektionerna som fortfarande gör att han är hältfri.

Som jag nämde tidigare så hade Niro väldigt spretiga tår. Det var många som uppmärksammade det, och samma människor kan nu kommentera att hans tassar ser mycket mer slutna ut. Inte lika plattfot, utan mer "kompakt" eller hur jag ska säga. Jag tycker mig också se en sån förändring, vilket ju vore det ultimata.

Jag fortsätter att sakta utöka hans motion, jag försöker att simma med honom varannan dag, och nu har vi även prövat på att ha honom på släp efter rodd-båten. Han simmade lugnt och fint medans jag satt bak å hade honom i lina å pappa rodde. Det kommer vi fortsätta med så länge vattnet är någorlunda ljummet ;) Eftersom han varit så still så länge har han ju kassa muskler, men jag tycker det går framåt på den punkten. Vill inte jäkta fram det bara.

Så, det var en liten uppdatering om tass-läget. Jag har säkert glömt en jäkla massa! Jag är glad över all den stöttning, hjälp och tips jag fått av vänner & familj. Sen har jag en väldigt engagerad uppfödare som hjälper allt hon kan på telefon osv. Vi har ju ett ganska långt avstånd (ca 90 mil) så telefon är ett bra kommunikationsmedel ;)

Nu, pussas med min hjärteprins på 4 ben, och sen SOVA!