Läs först inlägget nedanför... Sen kan ni komma upp hit och läsa det här..

Idag (söndag) så åkte jag ut till BK och kollade på hundutställningen. Några hundvänner skulle ställa sina hundar så vi var där för att "miljöträna" lite och aggera hejjarklack. Fina boxer-Doris tog sig ända till BIS-finalen, så vi stannade och hejjade på henne. Dock åkte hon ut utan rosett, men dom skötte sig GALANT, och får hon bara växa klart så kommer hon bli en skönhet ;)

Hejjade på lite rottisfolk också! Grattis till alla som ställde, och ett litet extra grattis till min föredetta kursdeltagare Erika med sin Rejsa som vann sin juniorgrupp :) Fick du nåt annat Erika? Jag hann inte se...? Ronja från Luleå (som var med och tränade på rottisträffen 1/5) vann bästa tik och blev BIM. Jag tror det var så allt blev, men jag har ju lite dåligt minne. Jag vet inte vem hanen var som vann, men jag tyckte  han var väldigt fin och var min favorit redan från början. Dock hörde jag att han gruffade lite mot andra hundar, och det är ju trist...

Nu på kvällen så kom Ingela & Cuda, Åsa & Doris, Emma & Nicke hit till min bakgård och vi tränade lite lydnad. Vi har blivit så duktiga och tränar tillsammans ca 2-3 gånger i veckan!! Det ser bättre och bättre ut för oss alla. Dock vet jag inte vem fan som har matat min hund med Speed eller LSD idag, men han var helt galen!! Han sprallade och showade och kunde då inte alls gå normalt... Jag körde läggande & rutan + lite fritt följ. När han skulle till rutan så hoppade han jämfota rakt upp i luften och skuttade som en jäkla kängru rakt in i rutan. Sen försökte han äta upp eller använda konerna som tass-target. Dock lugnade han ner sig efter några gånger och sprang rakt in (utan kängruhopp) och ställde sig på mitt kommando. Att använda leksaker var uteslutet idag, för han kunde inte kontrollera sig! Jag tror allvarligt att någon gett honom något olagligt preparat, för sådär Allan-ballan urballad brukar han inte vara... Bara glad och spring i benen, hopp å studs, och pudel-ryck (springa allt man bara kan runt runt runt tills man antingen springer in i nåt eller springer omkull)... Å med hans tassar är det ju inte det bästa han kan göra så jag avbröt det så fort jag slutat asgarva åt honom!

Jaja, han tycker ju då iallafall att lydnad är ASKUL, vilket ju är bra... (Gäller att se det positiva i allt, eller hur?)

Vad har jag då gjort i helgen... Hmm... Lördag var jag och Ingela med hundarna ut i skogen på förmiddagen å spårade. Jag gick bakom Ingela å plockade snitslar och kollade då Cuda spårade. Hela tiden vi var ute i spåret hörde jag Niro som sjöng och skrek och skällde i bilen, lite uppjagad å förtvivlad över att han fick stanna i bilen. Efter det gick vi hans spår, Ingela gick bakom och kollade. Niro var TAGGAD!! Han skakade i hela kroppen då jag satte på selen... Men när han sätter ner nosen och börjar spåra så blir han lugn och metodisk och jag kan gå i ett lugnt och fint tempo bakom honom. Som vanligt har jag ingen koll alls på hur långt jag gått, men jag och Ingela kom överens om att det var någonstanns mellan 500-700 meter iallafall. Jag hade lagt in lite svårigheter för att "kolla läget" på vart han ligger. Vill inte göra för tråkiga och lätta spår så han tappar glöden. Fick in några 90gradersvinklar, men även 2 spetsvinklar. Han irrade runt litegrann i ena spetsen, och genade i den andra. De andra vinklarna tog han bra. Vi korsade 4 stigar. La även in en "ormgrop", alltså där man snurrar runt runt i en cirkel (några meter bred) och sen går ut på andra sidan. Där hade jag markerat med en snitsel där den började så jag skulle veta vart den var, men Niro började att markera själva snitseln så jag bestämde mig för att vi gick förbi den. Sen hade jag även lagt upp en av apporterna på en stor stenbumling, vilken han också tog galant! Han kände apporten på en gång, men var tvungen att lista ut hur han skulle komma upp på stenen. Slutpinnen hade jag tryckt in i en rishög så han fick leta efter den en liten stund för att hitta den rätta! DUKTIG HUND.

Jag tycker det är roligt att improvisera spåren litegrann. Vet inte om alla svårigheter egentligen är medvetna, för ibland kan jag tappa bort mig på hur många vinklar jag har, hur jag har vinklat och för det mesta har jag INGEN aning på hur långt jag gått... Men så länge Niro försöker och jobbar på så fortsätter jag. Han verkar tycka det är kul att gå efter en virrpanna till matte.