Eller inbillar jag mig? För jag hör fotsteg utanför receptionen här på hotellet där jag sitter och jobbar. Men varje gång jag tittar upp för att se vem som går förbi så är det ingen där. Lite läskigt. Jag har tänkt på möjligheten att det är någon som går i korridoren på våningen ovanför, men det låter inte riktigt som det brukar. Det kan inte heller vara från restaurangen, för det brukar man aldrig höra. Sen känns det hela tiden som om någon sitter vid bordet bakom mig, så jag vänder mig om och kollar hela tiden men det är ingen där. Lite läskigt det också. Jag är glad att jag inte jobbar natt längre, det räcker med eftermiddagspasset. OM det nu är så att det faktiskt spökar här så tycker jag det är lite konstigt att "han" spökar då det ändå är så mycket folk i rörelse. Jag har ändå 50 gäster på hotellet, och några springer ju omkring och förbi receptionen då och då. Äh, jag inbillar mig nog!

Joo, det gör jag. Det bestämmer jag nu att jag gör.

En del av mina vänner (Caisa känn dig träffad) blir ibland lite oroad över min lite för livliga fantasi. Jag har en förmåga att "spinna vidare" på olika saker som händer i livet tills de når en absurd nivå. Detta händer nästan jämt och ständigt, men det är sällan jag delar med mig av mina "fantasier" för jag skulle bli totalt från-vettet-förklarad.

Igår hade jag ett missat samtal på mobilen från Pappa. När jag försökte ringa tillbaka så hade han telefonen avslagen. Tilläggas bör att det var runt tiden då han vanligtvis är påväg hem från jobbet i Luleå. Iallafall, inget svar så jag ringde hem men ingen som svarade där heller. Försökte några gånger, ringde till mamma för att se om de var ute någonstanns, inget svar. Pappa stänger ALDRIG av telefonen, inte ens då han är ledig & hemma. När ingen svarade då jag försökt nå dem i ca 2 timmar så blev jag såklart ganska orolig. Tankarna gick till att pappa kört av vägen påväg hem från jobbet och låg någonstanns skadad och eländig. Jag fick för mig att han då ringt för att ta farväl men inte fått tag i varken mig eller mamma. Så jag oroade mig och började fundera på om det var en ambulans på väg till honom osv.... Knäppt, jag vet!!

Tillsist fick jag iallafall ett SMS av mamma som frågade vad jag ville, för de var nämligen på Piterevyn!!! Det hade jag helt glömt! När jag tänker efter så vet jag ju att mamma nämnt det tidigare i veckan. Så då hade jag suttit och varvat upp mig själv i 2 timmar för att jag inte fick tag i dem! Detta om något är väl ett stort bevis på att jag aldrig skulle kunna bli förälder, för om jag oroar mig såhär mycket för mamma & pappa, vad skulle jag då inte göra om jag hade barn ute på vift! Skulle ju dö av en panikångestattack!